Ranjan

När ekot slutar skallra i tunneln, och vibrationerna i sinnet slutat, när rösterna försvunnit, om livet någonsin kommer i takt, kanske kan jag då, först då, få vara den person jag valde själv, den del av mig som säger vem jag är och inte den dom andra givit mig. 

Jag står framför dig, tyst, 

på ett stort vitt ark, 

ett oskrivet blad om du så vill,

du tolkar mig efter den person du ser framför dig och i proposition till den vördnad du ger mig,

varken mer eller mindre. 

Men ändå baserar du mig utifrån andras perspektiv, en nonchalans  jag aldrig kan tillåta mig att respektera.  

Jag är dömd, likt en fasad full av märken men ingen tycks veta varför.  De är en buckla att konstatera men ingen bryr sig vart den komma från.

Peter R Öberg